Snart är det midsommar, ångest!

Inte många dagar kvar, panik!

Vad ska jag göra?

Ska jag följa med på en supefest bland massa folk jag inte tycker särskillt mycket om och känna mig ensam och utanför?

Ska jag sitta kvar själv hemma?

Ska jag åka ner till min mamma och sitta i en lägehet och knappt veta om att utanför fönstret så är det midsommar.

Eller ska jg åka till en vän och äta middag med dem hos en granne till dem som jag inte känner och försöka intala mig själv om att det är midsommar?

Jag vill vara liten igen. Jag vill vara med min familj. Jag vill åka höskrinda, ha en krans på huvudet och leka roliga lekar och danska runt stången till musik som spelas på dragspel. Jag vill ha så mycket midsommar i luften att det går att ta på kännslan. Ha vit klänning och bada fötterna i vattenbrynet vid havet. Jag vill äta gravad lax, färskpotatis och jordgubbar. Jag vill att alla ska vara glada och sjunga snapsvisor utan att behöva spy i en buske eller försöka klämma på mina bröst. Alla ska vara glada utan att börja slåss eller somna i ett hörn.

Nu känns det omöjligt, en löjlig idyll som inte kommer bli sann. Men då var den ju sann. Då kunde den ju ske. Varför kan den inte komma tillbaka? Varför?

Panik, ångest....

Vad ska jag göra?